Vätejonkoncentration

Vätejonkoncentration är mängden vätejoner i en lösning per liter och uttrycks vanligtvis som [H+] i enheten mol per liter (M). Den är central inom surhets- och baskemi och påverkar bland annat reaktionshastigheter, enzymaktivitet och korrosion. I vattenlösningar används ofta hydroniumjonen [H3O+] som verklig arteri i lösningen, men [H+] används ofta som en praktisk förenkling när man talar om vätejonkoncentration.

PH är ett vanligt mått på vätejonkoncentrationen och definieras som pH = -log10([H+]). Vid standardtemperatur (25 °C) följer pH-skalan pOH-sambandet pH + pOH = 14 eftersom vattenjonprodukten Kw ≈ 1×10^-14 M^2. Kw och därmed pH är temperaturberoende, vilket innebär att neutralvärdet på pH ändras med temperaturen.

I en neutral lösning vid 25 °C är [H+] ungefär 1×10^-7 M, vilket ger pH ≈ 7. En lösning med pH < 7 är sur och har högre [H+], medan pH > 7 är basisk och har lägre [H+]. Exakta pH-värden för starka syror eller baser beror på koncentrationen och den önskade effekten av dissociation; svaga syror ger ofta pH-värden som beror både på koncentration och jämviktsföljder.

Mätning och användning: vätejonkoncentration uppskattas ofta via en pH-mätare eller indikatorer. I praktiken används ofta vätejonaktivitet snarare än ren koncentration, särskilt i lösningar med större jonstyrka där skillnaden mellan aktivitet och koncentration blir betydande.