Vegetationsskikt

Vegetationsskikt, eller växtskikt, är den vertikala uppdelningen av växtlivet i ett ekosystem. Skikten uppstår eftersom olika växtarter har olika storlek och krav på ljus, vilket skapar en staplad struktur från marken upp till trädkronorna. Denna stratifiering påverkar ljusförhållanden, mikroklimat, näringsflöden och vilka organismer som kan leva i olika delar av miljön.

Vanligt förekommande skikt är trädkiktet, där trädkronorna dominerar och fångar mest ljus; busk- och småträds-skiktet, som består av understory-vegetation och unga individer; ört- och mosslagret närmast marken med gräs, örter, mossor och små lavar; samt markskiktet med dött material och nedbrytare. I fuktiga ekosystem kan det förekomma ett tätare fältskikt av lågvuxna växter mellan träden.

Funktioner: de olika skikten skapar olika habitat och näringsvävar. Trädkiktet står för stor del av fotosyntesen och biomassaproduktion; undervegetationen skyddar marken mot erosion och reglerar mikroklimatet; markskiktet återvinner näringsämnen genom nedbrytning. Den vertikala uppdelningen ökar biodiversiteten genom att erbjuda flera nischer.

Variation och förändring: vegetationsskiktens tydlighet varierar mellan biomer och klimat. Tropiska regnskogar har ofta flera överlappande skikt, medan boreala skogar ofta har färre och mer dominerande lager. Människlig störning som avverkning och bränder kan försvaga eller omstrukturera skikten och påverka habitat och kolcykler.

Användning: inom forskning används skiktstudier för att bedöma skogars produktivitet och hälsa, och i förvaltning samt restaurering för att återställa naturliga strukturer.