VEGFreceptoren

VEGFreceptorerna (VEGFR) är en familj av receptor‑tyrosinkinaser som huvudsakligen uttrycks på endotelceller och som bindar VEGF‑familjens ligander. De styr angiogenes, lymfangion och kärlpermeabilitet samt spelar en central roll i embryonal kärlutveckling och i vävnadsförnyelse hos vuxna.

De tre huvudsakliga receptortyperna är VEGFR‑1 (FLT1), VEGFR‑2 (KDR/Flk‑1) och VEGFR‑3 (FLT4). VEGFR‑2 är den primära mediatorn för VEGF‑A‑inducerad endotelcellssignalering och blodkärlsbildning, medan VEGFR‑3 främst driver lymfangione, främst via VEGF‑C och VEGF‑D. VEGFR‑1 har en mer komplex roll och fungerar ofta som regulator av VEGF‑A‑signaler och kärlväxt i viss mån genom att modulerar VEGF‑A‑tillgång.

Liganderna inkluderar VEGF‑A, VEGF‑B, VEGF‑C, VEGF‑D och placentalfaktorn PlGF. VEGF‑A binder starkast till VEGFR‑2 och/eller VEGFR‑1, medan VEGF‑C och VEGF‑D är särskilt viktiga för VEGFR‑3‑driven lymfangion. Co‑receptorerna neuropilinerna NRP1 och NRP2 fungerar som förstärkare eller kontextualiserare av signalen utan att själva signalera intracellulärt.

Signaleringsvägarna som aktiveras av VEGFR inkluderar PLCγ/Ca2+, PI3K/Akt och Ras/MAPK, vilka tillsammans främjar endotelcellers proliferation, migration och överlevnad samt ökar produktionen av NO och kärlpermeabiliteten.

Reglering av VEGFR-nivåer sker genom uttryck, alternativ splitsning och receptortrafik. Lösbart sVEGFR‑1 och sVEGFR‑2 fungerar som decoy‑receptorer och begränsar VEGF‑aktiviteten.

I klinik används anti‑VEGF‑strategier som bevacizumab, aflibercept och ranibizumab för att blockera VEGF‑A, samt tyrosinkinashämmare som sunitinib, sorafenib och axitinib som hämmar VEGFR‑signalering. Dessa terapier används vid cancer, våt åldersrelaterad makuladegeneration och andra angiogenesrelaterade sjukdomar; resistens och biverkningar är vanliga utmaningar.