Utrymmesplanering

Utrymmesplanering är en disciplin inom samhällsplanering som handlar om hur mark, vatten och annan yta används och organiseras över tid för att skapa funktionella, hållbara och tillgängliga samhällen. Den syftar till att samordna bostäder, arbetsplatser, infrastruktur, offentliga rum, naturvärden och kulturmiljöer samtidigt som hänsyn tas till klimatförändringar och social hållbarhet.

Den svenska rättsramen för utrymmesplanering regleras främst genom plan- och bygglagen (PBL). Kommunen har ett övergripande ansvar för planering genom översiktsplaner, detaljplaner och eventuellt områdesbestämmelser. Översiktsplanen är den strategiska planen som anger huvuddragslinjerna för hur ett område bör utvecklas, medan detaljplanen preciserar markanvändningen inom ett visst område och i praktiken styr bygglov. Länsstyrelser och andra statliga myndigheter kan ha inflytande i större eller speciella hänseenden och riksintressen kan påverka planeringen.

Planeringsprocessen är ofta demokratisk och inkluderar samråd med allmänhet och berörda myndigheter, granskning och antagande av planförslag. Miljö- och samhällsekonomiska hänsyn kan krävas genom strategisk miljöbedömning eller miljökonsekvensbedömning vid större planer. Genom utrymmesplanering försöker man balansera boendeproduktion, arbetsmarknad, transporter, grön- och blåstruktur samt kultur- och naturvärden, samtidigt som risk- och klimatanpassningsaspekter integreras i beslutsunderlagen.