Utgångsvågformen

Utgångsvågformen beskriver den tidsmässiga formen på den elektriska signal som enhet eller krets levererar till nästa etapp. Vågformen avspeglar spänningen över tid (eller strömmen) och påverkas av konstruktion, driftspänning och belastning. En enhet kan producera en annan vågform än ingångssignalen på grund av icke-linjäritet, mättnad eller filtrering.

Vanliga vågformer är sinusvåg (sinusform), fyrkantvåg, triangulär våg och sågtandvåg. I digital- eller pulsburna system dominerar ofta fyrkantiga eller pulsbilder, medan analoga förstärkare ofta strävar efter rena sinusvågor. Belastning, mättnad och begränsningar i kraftförsörjningen kan förvränga vågformen.

Vågformen analyseras vanligtvis i tidsdomänen med ett oscilloskop och i frekvensdomänen med Fourieranalys. Viktiga parametrar är amplitud, frekvens, fas, DC-offset samt uppgångs- och falltider och slewrate (tillväxthastighet).

Påverkanfaktorer inkluderar utgångsimpedans, bandbredd, belastning och spänningsförsörjning. Begränsad bandbredd eller låg effekt kan orsaka distorsion; mättnad i förstärkare kan leda till clipping. Korrekt impedansväljning och belastningsmatchning är viktigt för att behålla önskad vågform.

Användningsområden för utgångsvågformen inkluderar signalgenerering, test och kalibrering av förstärkare och kommunikationsutrustning, samt simulering av systemrespons i design och undervisning.

---