Tvåfaslösningsprincipen

Tvåfaslösningsprincipen, även känd som "two-phase locking protocol", är en metod som används inom databashanteringssystem för att säkerställa datakonsistens i miljöer med flera samtidiga transaktioner. Principen syftar till att undvika konflikter som kan uppstå när flera transaktioner försöker läsa och skriva till samma dataobjekt samtidigt.

Protokollet delar upp varje transaktion i två distinkta faser: en expanderande fas och en krympande fas. Under den expanderande fasen kan transaktionen endast begära nya lås på dataobjekt, men den kan inte släppa några befintliga lås. När en transaktion har erhållit alla lås den behöver, går den in i den krympande fasen. I denna fas kan transaktionen endast släppa lås, men den kan inte begära några nya.

Det finns olika varianter av tvåfaslåsning, inklusive strikt tvåfaslåsning och rigorös tvåfaslåsning. Strikt tvåfaslåsning innebär att alla lås släpps först efter att transaktionen har slutförts (commit) eller avbrutits (abort). Rigorös tvåfaslåsning är en ännu striktare variant där alla lås hålls tills hela transaktionen är slutförd, vilket eliminerar risken för återställbara fel.

Trots dess förmåga att garantera serieliserbarhet, vilket innebär att resultatet av samtidiga transaktioner är detsamma som om de hade utförts sekventiellt, kan tvåfaslåsning leda till prestandaproblem som dödlägen (deadlocks). Dödlägen uppstår när två eller flera transaktioner väntar på varandra för att släppa lås, vilket skapar en cyklisk beroendesituation som hindrar någon av transaktionerna från att fortsätta. Databashanteringssystem implementerar mekanismer för att upptäcka och hantera dessa dödlägen.