Teknikområdena

Teknikområdena är en beteckning som används i svenska sammanhang för att gruppera olika tekniska fält inom forskning, utveckling och policy. Begreppet fungerar som ett ramverk för planering, finansiering och utbildning och kan vara olika uppbyggt mellan organisationer, men ofta omfattar det flera breda domäner.

Vanligt förekommande teknikområden inkluderar informationsteknik och dataanalys, energi- och hållbarhetsteknik, bioteknik och livsvetenskaplig teknik, materialteknik och nanoteknik, samt tillverknings- och automations- eller industriell teknik. Andra vanliga innehåll är transport- och mobilitetsteknik samt miljöteknik och avfallshantering. Hur exakt områdena definieras kan variera beroende på sammanhang och målgrupp.

Användningen av teknikområdena är vanlig inom universitet, forskningsinstitut och offentliga myndigheter. De tjänar som struktur för forskningsprogram, anslagsfördelning, utbildningsinnehåll och strategiska samverkansinsatser mellan akademi, näringsliv och samhälle. Genom att tydligt definiera områdena kan resurser fördelas och kompetenser samlas för att möta samhällsutmaningar.

Det finns fördelar med ett sådant ramverk, bland annat enklare kommunikation av fokusområden och bättre möjligheter till prioriteringar och uppföljning. Utmaningar består i att teknikfält utvecklas snabbt och gränserna mellan områden ofta flyttas eller överlappar, vilket kräver regelbunden uppdatering och tvärvetenskapligt arbetssätt.

Notera att betydelsen och innehållet i teknikområdena kan variera mellan organisationer och länder; begreppet beskriver i första hand en praktisk indelning av tekniska kunskapsområden.