Startmotorn

Startmotorn, eller startmotor, är en elektrisk motor som används för att få en förbränningsmotor att börja rotera så att den kan startas. Den är vanligtvis placerad nära vevaxeln och kopplas mot ringhjulet via en pinionsväxel (Bendix eller liknande). När tändningen aktiveras dras pinjonen in mot ringhjulet och ström tillförs startmotorn.

Funktionen är att ge vevaxeln ett kortvarigt mycket högt vridmoment. Vid start tillförs ström till startmotorn och solenoiden drar in pinjonen mot ringhjulet. Motorens rotation får vevaxeln att börja snurra, så att motorens egna förbränningsprocesser kan ta över. När förtändningen är igång och motorn startar, avlastas startmotorn och den stänger vanligtvis av.

Traditionellt är startmotorn en borstad likströmsmotor med en mekanisk växel som engagerar ringhjulet (vanligen Bendix-system). Moderna fordon, särskilt hybrider, kan använda en integrerad startgenerator (ISG) eller en gemensam start-/generatorenhet som ersätter den konventionella startmotorn. Dessa lösningar möjliggör även återladdning av batteriet under körning.

Elektriska krav och underhåll: Systemspänningen är vanligtvis 12 volt i personbilar och 24 volt i tyngre fordon. Startmotorn drar ofta stora strömstyrkor vid starten. Det krävs god batterihälsa och rena, fasta anslutningar. Slitage i borstar, solenoiden eller kopplingsmekanismen och överhettning kan leda till misslyckad start eller missljud.

Historia: Elektriska startmotorer ersatte handvevar vid början av 1900-talet. En banbrytande utveckling togs fram av Charles F. Kettering (Delco-Remy) omkring 1911 för Cadillac, vilket gjorde manuell vevstart överflödig och blev standard i personbilar under större delen av 1900-talet.