Modulatorer

Modulatorer är enheter eller kretsar som omvandlar en informationstjänst (informationssignal) till en bärarsignal som lämpar sig för överföring över ett kommunikationsmedium. Genom att modifiera egenskaper hos bäraren—amplitud, frekvens eller fas—kan modulatorn bära informationen.

Det finns analog modulering och digital modulering. Vid analog modulering används en kontinuerlig informationssignal för att ändra bärarens egenskaper: amplitudmodulering (AM), frekvensmodulering (FM) och fasmodulering (PM). Digital modulering används när informationen representeras i diskreta tillstånd och införs i bäraren via olika modulationsscheman såsom amplitude shift keying (ASK), frequency shift keying (FSK), phase shift keying (PSK) och kvadraturmodulationer som QAM. Modern kommunikation använder ofta kombinationer och mer avancerade tekniker (OFDM, QAM-varianter).

Typiskt består en modulatorsystem av en basbandsprocessor eller digitalt gränssnitt som formar strömmen av information, en bärarfunktion som ger en önskad frekvens eller fas, och en mixer eller moduler. I analoga transmitter används ofta en mixer som sammanför basbandet med en RF-bärare; i digitala system kan modulatorn köras i en DSP eller FPGA eller i mjukvarudefinierad radio.

Modulering ökar möjligheten att överföra data över avstånd, men kräver bandbredd och kan påverka effektutnyttjandet. Valet av modulering beror på krav på datahastighet, tillförlitlighet, bandbredd och strömförbrukning.

Demodulation och synkronisering krävs på mottagarsidan för att återställa informationen.