Kreditåtstramning

Kreditåtstramning är en term som beskriver en period eller process där kreditgivare gör det svårare att låna eller höjer kostnaden för lån. Den kan vara ett resultat av bankernas egna riskbedömningar eller av offentliga åtgärder, till exempel makroprudensiell politik eller centralbankernas penningpolitik, avsedda att motverka finansiell sårbarhet och överhettning i kreditmarknaden. I praktiken innebär kreditåtstramning att bankerna inför strängare lånevillkor eller att kreditvillkoren generellt blir dyrare.

Vanliga mekanismer är högre räntor, större kontantinsats, striktare kreditkontroller och inkomstkrav, samt begränsningar i låneandel (lägre lånegrad) eller högre amorteringskrav. Även förstärkt kreditvärdering, högre kapitalkrav och skärpta säkerhetskrav kan förekomma. Sådana åtgärder kan appliceras på bolån, företagslån eller bredare krediter.

Orsakerna inkluderar oro för ökade skulder, bostadsmarknadens pristryck eller sårbarhet i finanssystemet, samt att en centralbank vill kyla ned ekonomin. Kreditåtstramning kan därmed fungera som ett verktyg för att motverka finansiell instabilitet och undvika skuldsättningsbubblor.

Effekterna är huvudsakligen minskad låneefterfrågan, långsammare kreditexpansion och ofta lägre tillväxt i konsumtion och investeringar. På längre sikt kan åtstramningen stabilisera skulder och minska riskerna för kreditåtkomstkriser, men den kan också dämpa ekonomin om efterfrågan faller kraftigt.

Indikatorer för kreditåtstramning inkluderar förändringar i bankernas utlåningsvillkor, kreditvillkorindex, antal beviljade lån och kreditkostnader. Exempelvis har olika länder använt amorteringskrav, lånegränser och högre kapitalkrav för att dämpa bolåne- och skuldsättningen.