Kortvågsreceivrar

Kortvågsreceivrar är radioreceivrar avsedda för mottagning av kortvågsbanden, cirka 1,6 till 30 MHz. De används för långdistanskommunikation, internationella radiostationer och av radiohobbyister och DX-lyssnare. Många mottagare täcker flera band och erbjuder bandval, manuell tunning eller automatisk sökning. Vissa modeller är portabla, andra bordsmontage eller datoranslutna SDR-enheter.

Tekniskt finns mottagare i flera arkitekturer. Äldre modeller byggdes kring vakuumrör eller transistorbaserade analoga superheterodynmottagare eller regenerativa kretsar. Moderna mottagare domineras av mjukvarudefinierad radio (SDR) där RF-signalen bearbetas digitalt i en dator eller DSP. Vanliga moduler inkluderar AM, SSB (USB/LSB) och CW; digitala lägen som RTTY, PSK31 och FT8 stöds ofta. Viktiga prestandaegenskaper är känslighet, selektivitet, brusfaktor, dynamiskt omfång och förmåga att motstå interferens. Antennen spelar en avgörande roll för mottagningens kvalitet.

Historiskt utvecklades kortvågsreceivrar under 1900-talet från regenerativa och växelrörsbaserade mottagare till de förstärkta superhetsmottagarna som blev vanliga på 1920–30-talen. Efterkrigstiden såg övergången till transistorbaserade enheter och miniatyrisering. På senare tid har SDR-teknik blivit vanlig bland både hobbyister och professionella användare.

Användning och reglering: Kortvågsreceivrar används för att lyssna på internationella sändningar, amatörradio och DX-lyssning, samt i forskning och nödsituationer där långdistanskommunikation kan vara viktig. I Sverige regleras användningen av radiofrekvenser av myndigheter såsom Post- och telestyrelsen (PTS) och internationellt av ITU. Mottagning kräver normalt ingen licens, men sändning kräver tillstånd och följer gällande regler. För bästa prestanda används ofta externa antenner som långwire, dipol eller yagi.