Handgrävning

Handgrävning är en metod för utgrävning och jordarbete som utförs helt för hand eller med mycket små handverktyg, utan användning av mekaniska grävmaskiner. Den används i sammanhang där bevarandekrav, noggrannhet eller platsens känslighet gör mekanisk bearbetning olämplig. Vanliga användningsområden är arkeologi och kulturminnesvård, trädgårds- och parkskötsel samt mindre markundersökningar där man vill bevara markens struktur och skikt.

Metoderna innefattar finare jordförflyttning med små spadar, murslevar, hackor och skrapverktyg för att följa skikt av fyndmaterial, rötter eller ledningar utan onödig störning. Arbetet präglas av försiktighet och långsamhet, så att underliggande lager och objekt kan dokumenteras och sparas.

Användningsexempel inkluderar arkeologiska undersökningar där föremål exponeras varsamt, byggprojekt i känslig miljö, plantering och anläggningar där exakt grävning krävs samt undersökningar av vatten- eller avloppsledningar där djupgrävning inte är nödvändig. Handgrävning kan även användas vid småskaliga kultur- och naturskyddsprojekt.

Fördelar är hög kontroll över arbetet och minimal markdisturbans, samt möjlighet att arbeta i ömtåliga eller trånga utrymmen. Begränsningar är att arbetet är tidskrävande, arbetsintensivt och olämpligt för stora volymer eller stort djup; det finns risk för skador på rötter, ledningar eller arkeologiska fynd om man inte är försiktig.

Säkerhet och regler: arbete i fornlämningsområden eller skyddade miljöer kräver tillstånd och följsamhet mot lokala bestämmelser. För att undvika skador på ledningar bör man kontrollera befintlig kabelinformation innan arbetet påbörjas. Personlig skyddsutrustning som handskar, skyddsglasögon och skor rekommenderas. Miljöhänsyn: handgrävning kan påverka markens struktur och vattnet i marken samt leda till erosion om jorden exponeras längre tid.