Decellulariserade

Decellulariserade vävnader är vävnader eller organ som har behandlats för att avlägsna celler och immunogena material, medan den extracellulära matrisen (ECM) bevaras. Den bevarade ECM fungerar som ett biologiskt scaffold som kan användas inom vävnadsingenjörsvetenskap och regenerativ medicin. Genom att behålla arkitektur och bioaktiva signaler kan ECM-scaffold recellulariseras med patientens egna celler eller med andra celltyper och därmed stödja vävnadsfunktion.

Metoderna för decellularisering kan vara kemiska, enzymatiska eller fysiska. Kemiska metoder använder detergenter som SDS eller Triton X-100; enzym används för att bryta ned nukleinsyror; fysiska metoder inkluderar frysefrysning, hypotona eller hypertona lösningar samt perfusion genom vaskulära nätverk. Perfusion av hela organ genom dess kärlnätverk bevarar ECM-strukturen bättre än plana behandlingar. Ett centralt mått är mängden kvarvarande DNA i ECM; ofta sätts mål under cirka 50 ng DNA per mg torrvikt.

Användningarna omfattar scaffold för recellularisering, organ- eller vävnadsersättning och forskningsmodeller för cell-matrix-interaktioner. Fördelar inkluderar bevarad tre-dimensionell arkitektur och biokemiska cueer som stödjer cellfäste och differentiering, samt minskad immunogenicitet jämfört med ofullständigt avlägsnade vävnader. Begränsningar inkluderar ofullständig avlägsning av celler, kvarvarande kemikalier, variation mellan prover samt utmaningar med recellularisering, vaskularisering och sterilisering. Exempel på användning är decellulariserade tarmar, SIS-material och hjärtklaffar som studeras i forskning och ibland används kliniskt. Sammanfattningsvis beskriver decellulariserade vävnader en strategi där ECM används som stödstruktur för vävnadsreparation och organteknik, med stor potential men också tekniska och regulatoriska utmaningar.