Databasenormalisering

Databasenormalisering är en systematisk process för att organisera data i en databas med syfte att minska redundans och förbättra dataintegriteten. Den utgår från relationsmodellen och innebär att information delas upp i mindre, sammanlänkade tabeller som följer logiska beroenden.

Grunden är att varje tabell ska beteckna en enhet och att kolumnerna innehåller atomära värden (första normalformen, 1NF). Vidare analyseras funktionella beroenden, det vill säga vilka kolumner som är beroende av nycklarna. Genom att successivt dela upp tabeller i normalformer uppnås minskad redundans och bättre konsistens: 2NF kräver frånvaro av partiella beroenden av en kandidatnyckel; 3NF kräver frånvaro av transitiva beroenden där icke-nyckelkolumner beror på andra icke-nyckelkolumner. BCNF är en striktare version där varje determinator måste vara en kandidatnyckel. 4NF tar hänsyn till multi-värdesberoenden.

Normaliseringsprocessen involverar schemadesign, nycklar och främmande nycklar som kopplar samman de mindre tabellerna. Historiskt introducerades normalisering av E. F. Codd i början av forskningen kring relationsdatabaser och har blivit en grundläggande metod inom databasteknik. Fördelarna inkluderar minskad risk för uppdaterings-, infognings- och borttagningsanomalier samt enklare dataintegritet och mer effektiv lagring. Nackdelar är ofta prestandakostnader vid komplexa frågor och behov av flera join-operationer; i praktiken används ibland denormalisering för att optimera läsning och rapportering.

Databasenormalisering varierar beroende på domän, krav och datamängd. Ett välfungerande normaliserat schema underlättar underhåll och konsistens, men kan behöva balanseras mot prestanda- och åtkomstkrav.