Arbetslöshetsnivåer

Arbetslöshetsnivåer beskriver hur stor del av arbetskraften som saknar arbete. Vanliga mått är andelen arbetslösa bland arbetskraften (arbetslöshet). Det finns flera sätt att mäta: registrerad arbetslöshet hos myndigheter och arbetslöshet enligt arbetskraftsundersökningen AKU. Dessa mått fångar olika delar av arbetsmarknaden och används i olika sammanhang.

Registrerad arbetslöshet baseras på personer som står registrerade som arbetssökande hos myndigheter och uppfyller kriterier för stöd och aktivt söker arbete. Arbetslöshet enligt AKU bygger på en hushållsbaserad undersökning (ILO-standard) och omfattar personer som saknar arbete, är tillgängliga för arbete och har sökt arbete under en viss period. AKU är internationellt jämförbar, medan registrerad arbetslöshet är mer beroende av register och nationell arbetsmarknadspolitik.

Nivåerna varierar över tid, region och grupp. Under lågkonjunktur ökar arbetslösheten, under högkonjunktur minskar den. Ungdomsarbetslöshet och utrikesfödda arbetslöshet är ofta högre än den genomsnittliga arbetslösheten. Regionala skillnader kan spegla närhet till industrier, utbildningsnivå och lokal arbetsmarknadspolitik. Långtidsarbetslöshet (långvarigt arbetslösa) fångar personer som varit arbetslösa länge och står inför särskilda utmaningar.

Användning och policy. Arbetslöshetsnivåer påverkar lönebildning, konsumtion och skatteintäkter. Regeringar svarar med arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utbildning, stöd till företag och olika program för att öka sysselsättningen. Långsiktiga trender speglar demografiska förändringar och teknologisk utveckling. Mätningarna används för att följa konjunktur och bedöma effekten av åtgärder.