pluralformerna

Pluralformerna är de olika böjningsformer som ett substantiv kan ta för att beteckna fler än en i svenska språket. I svensk grammatisk tradition används termen särskilt om hur ord bildar plural och hur pluralformen överensstämmer med determinativ och adjektiv.

De flesta en-ord (ord som böjs med artikel i utrum och utrum-ord) bildar plural med suffix. Vanliga pluraländelser är -ar, -er och -or. Exempel: stol blir stolar, bil blir bilar, färg blir färger. Ett-ord har ofta andra regler och kan bilda plural med olika suffix eller ibland utan ändring över huvud taget.

Utöver suffix-baserad plural finns det oregelbundna pluralformer där vokal förändras eller konsonantändring sker (ofta kallat stamförändring eller umlaut). Exempel: man -> män, mus -> möss. Dessa förändringar är vanligtvis märkbara i pluralformen utan att ett tredje bokstavstillägg syns i ordet.

Det finns också pluralformer där infinitiv- eller stående ord får en form som liknar singularen, särskilt bland ett-ord: vissa ord har zero plural, alltså samma form i singular och plural, till exempel barn och hus. Andra exempel är ord som ord själv, där pluralformen kan vara ord eller ordnen beroende på sammanhanget (ofta i kombination med bestämd form).

Definit plural bildas genom tillägg av suffix som markerar bestämdhet i plural, exempelvis stolarna, husen, barnen. Pluralformerna är centrala för kongruens i satsen och varierar något mellan olika ordklasser och ordfält, vilket gör pluralbildningen till ett viktigt inslag i svensk syntax och ordförråd.