Stabilitetsberäkningar

Stabilitetsberäkningar är tekniska analyser som bedömer ett objekts förmåga att motstå rotation, tipprisk eller kollaps under statiska och dynamiska belastningar. Begreppet används inom flera områden, bland annat sjöfart (fartygs stabilitet), bygg- och anläggningsteknik (konstruktions- och byggnadsstabilitet), geoteknik (skred- och slänthållfasthet) och flygteknik (stabilitet och styrbarhet).

Vanliga mål med stabilitetsberäkningar är att bestämma marginer mot välting, överlast, brott eller buckling samt att fastställa godkända lastfall och nödvändiga säkerhetsfaktorer. Metoder inkluderar analytiska formler, numeriska simuleringar (till exempel finita elementmetoder), egenvärdesanalyser för buckling, gränstillståndsberäkningar och experimentella tester som modellförsök och lutprov.

Inom sjöfarten skiljer man ofta på intakt och skadad stabilitet, där parametrar som metacenterhöjd (GM) och rättande moment analyseras enligt internationella regler och riktlinjer. Inom byggnadsteknik används standarder som Eurokoder för att hantera lastkombinationer och säkerhetsklasser. Geotekniska stabilitetsberäkningar använder ofta gränsekvilibriummetoder för att värdera slänters säkerhetsfaktor.

Stabilitetsberäkningar är centrala för säkerhet, regeluppfyllnad och kostnadseffektiv design. Resultaten dokumenteras i rapporter och underlag för klassning och myndighetsgodkännande samt används för drift- och underhållsbeslut.