Läsdiagnoser

Läsdiagnoser anger diagnoser som avser betydande svårigheter med läsning och relaterade färdigheter. Den mest kända formen är dyslexi, ofta kallad specifik läs- och skrivsvårighet. Dessa tillstånd kännetecknas av långsam eller osäker avkodning, svårigheter med läsflyt och ofta stavningsproblem, trots normalt språk- och intellektuellt potential. Forskning visar att genetiska och neurobiologiska faktorer spelar en roll, men miljö och undervisning påverkar indviduerna mycket olika.

Diagnostik görs vanligtvis av skolpersonal i samarbete med vård- eller stödinsatser, exempelvis logoped eller skolpsykolog. Utredningen omfattar tester av fonologisk medvetenhet, avkodning, läsflyt, stavning och språk samt övergripande kognitiva färdigheter. Det krävs ofta att läsproblemen varit närvarande under längre tid och orsakar påtagliga svårigheter i skolarbetet, trots adekvat undervisning och stöd. Man utesluter andra orsaker som hörsel- eller synproblem och allmänna bakgrundsfaktorer.

Behandlingen bygger på strukturerad, explicit och systematisk läsundervisning med fokus på fonemisk medvetenhet och avkodning. Andra insatser är extra tid, anpassningar i undervisning, ljudböcker och text-till-tal-teknik. Stöd erbjuds ofta i smågrupper eller individuellt och följs upp av relevanta yrkesgrupper.

Tidigt identifierat stöd ökar möjligheterna till bättre skolresultat och självständighet. Diagnosen används för att planera stödet och förbättra lärmiljön, inte som en stämpel.