regleringsbefogenhet

Regleringsbefogenhet är den befogenhet som en statlig myndighet eller annat offentligt organ har att utfärda bindande regler och föreskriva åtgärder inom sitt ansvarsområde. Befogenheten bygger vanligtvis på lagstiftning som delegerar regleringsmakt till myndigheten och därmed skiljer sig från den egentliga lagstiftande makten hos riksdagen.

Regleringsbefogenheten används för att skapa detaljerade regler som styr till exempel hur verksamheter bedrivs, vilka krav som ställs på aktörer och hur tillsyn och kontroll ska bedrivas. Den omfattar ofta att anta föreskrifter, besluta om tillsynsåtgärder, meddela sanktioner och avgöra tillstånds- eller kreditprövningsfrågor inom myndighetens område. Regleringsåtgärder kan vara generella, riktade mot hela sektorer, eller specifika i en enskild ärendeprocess. All regleringsmakt måste dock utövas inom ramen för gällande lag och EU-rätt, och beslut kan normalt överklagas i förvaltningsdomstol.

Gränserna för regleringsbefogenheten tydliggörs i lagstiftningen som delegerar uppdraget och ofta i principer om legalitet, proportionalitet och rättssäkerhet. Myndigheter är ålagda att uppfylla uppdragets syfte, följa processrättsliga regler och verka öppet och förutsägbart. Övergripande ansvar för regleringen ligger ofta hos regeringen eller ett statsförvaltningens departement, medan den operativa regleringen sköts av tillsynsmyndigheter och andra regleringsorgan.

Exempel på myndigheter som utövar regleringsbefogenhet finns inom finans, energi, telekommunikation, miljö och arbetsmarknad. Regleringsbefogenhet följs av praxis som reglerar hur reglerna utformas, tillämpas och granskas för att undvika missbruk och säkerställa rättssäkerhet.