kreditriskhanteringen

Kreditriskhantering är processen att systematiskt identifiera, bedöma, mäta, övervaka och begränsa risken för att motparter inte kan eller vill fullgöra sina finansiella åtaganden. Den är central för banker och finansinstitut och omfattar utlåning, kreditlinor, finansieringstransaktioner och andra finanser som kan generera kreditsvikt. Gegens hävdar att god kreditriskhantering bidrar till stabilitet i lönsamhet, kapitalbehov och likviditet.

Grundläggande begrepp i kreditriskhantering är sannolikheten för kreditförlust (PD), förlustgivande vid default (LGD) och exponering vid default (EAD). Dessa används i modeller för att uppskatta risk, sätta kreditprissättning, bestämma kapitalbehov och sätta kreditgränser. Banker kan använda interna ratingbaserade modeller eller standardiserade tillvägagångssätt. IFRS 9 kräver beräkning av förväntade kreditförluster (ECL) och kontinuerlig övervakning av kreditrisk över tid.

Processen innefattar riskidentifiering, kreditbedömning, godkännandeprocesser, övervakning och avvikelsehantering samt att definiera riskaptit och portföljrisk. Kreditbegränsningar, säkerheter och diversifiering används för att begränsa exponeringar. Stress- och scenariotester används för att hantera konjunkturförändringar. En oberoende riskfunktion och styrelsens riskkommitté bidrar till robust kontroll och transparens i beslut och rapportering.

Nyckelmått inom kreditriskhantering inkluderar non-performing loans (NPL), kreditförluster, reserveringar och koncentrationsrisk. Regulatoriska ramverk som Basel II/III och IFRS 9 påverkar praxis genom krav på kapital, rapportering och ECL. Utmaningar inkluderar data kvalitet, modellrisk, makroekonomiska förändringar och balansen mellan risk och avkastning samt adekvat kapitaltäckning.