fattigdomsminskning

Fattigdomsminskning refererar till arbetet med att minska andelen människor som lever under fattigdomsgränser och som saknar grundläggande livsmedel, boende och hälsa. Begreppet omfattar både absolut fattigdom – där inkomst eller konsumtion understiger en fastställd gräns – och relativ fattigdom – där värdet av resurser jämförs med samhällets medel eller medianinkomst, enligt nationell kontext.

Indikatorer inkluderar fattigdomsgränser, fattigdomsgap och multidimensionell fattigdom (MPI) som redovisar hälsa, utbildning och levnadsstandard. Data samlas in via hushållsundersökningar och officiell statistik, ofta kompletterat med internationella mål och jämförelser över tid och regioner.

Policyverktyg för att minska fattigdom är breda och inkluderar ekonomisk tillväxt som är inkluderande, sociala skyddsnät (överföringar, pensioner, arbetslöshetsförsörjning), utbildning och hälsovård, samt arbetsmarknadspolitiska insatser. Jämställdhet och kvinnors ekonomiska deltagande förväntas förstärka effekterna.Internationellt används civilt bistånd, handel och målbaserad utvecklingspolitik, särskilt SDG-mål om att utrota fattigdom.

Trender visar att extrem fattigdom globalt har minskat under de senaste årtiondena, men framstegen är ojämna och hotas av kriser som konflikt, pandemier och klimatförändringar. Välfärdsstater med starkt socialt skyddsnät uppvisar ofta snabbare framgångar i att höja levnadsstandarden.

Viktiga kritiker påpekar att inkomstmått inte fångar alla aspekter av välfärd och att fokus på tillväxt inte automatiskt minskar ojämlikhet. Kvalitativt fokus krävs för hållbar fattigdomsminskning.